Spridning och tillväxt

Det finns två grundtyper av bambu, klumpbildande s.k. pachymorfa arter och leptomorfa arter, d.v.s. sådana som sprider ut sig. Denna gruppindelning baserar sig på rhizomets växtsätt och generellt gäller att arter från tropiska områden är klumpbildande medan de från tempererade områden har ett spridande rhizomsystem. Förenklat kan man säga att klumpbildande rhizom har ett kort avstånd mellan noderna och rhizomet vänder snabbt upp ur jorden för att bilda ett nytt bamburör. Hos arter med spridande rhizom är det däremot långt mellan noderna som dessutom är försedda med sidoknoppar vilka bildar de nya bamburören. I det svala klimat som råder i norra Europa bromsas rhizomets tillväxthastighet upp hos många arter, särskilt hos Phyllostachys, och växterna beter sig mer som klumpbildande bambu. Unga exemplar av arter med spridande rhizomer bildar alltid täta klumpar och det är inte förrän de vuxit i några år som avståndet mellan noderna ökar. Våra stora Phyllostachys-arter började tillta i omfång först 5 - 6 år efter planteringen och några arter började då skjuta upp nya bamburör cirka 20 - 30 cm från den ursprungliga klumpen. Ingen av våra stora Phyllostachys-arter har än så länge visat någon tendens till okontrollerad spridning och vi har därför aldrig använt rhizomspärrar i trädgården. Det är möjligt att de här arterna kan beter sig annorlunda om de planteras i lättare jordar och på mycket gynnsamma och varma platser och i så fall får man hantera detta på samma sätt som beskrivs nedan.

Flera arter av Pleioblastus, Sasa och Sasella kan sprida sig kraftig även i vårt svala klimat och har man en liten trädgård så bör man kanske inte välja arter från dessa släkten. Man kan naturligtvis placera någon form av spärr för att begränsa rhizomspridningen, t.ex. genom att gräva ner en stark men formbar 40 - 50 cm bred plastbarriär, eller vara beredd på att regelbundet hugga beståndet i kanten med en vass spade för att begränsa tillväxten.


Blomning

Det är mycket som ännu inte är känt vad gäller blomningen hos bambu. De flesta arter är mycket långlivade och blommar inte förrän de nått en avsevärd ålder vilket gör det svårt för oss att studera fenomenet. Det är fortfarande en allmänt spridd uppfattning att alla bambu-arter dör efter blomningen och att individer av samma art blommar samtidigt över hela sitt utbredningsområde, men detta är en kraftig förenkling av bambublomning som är komplext fenomen. Det är t.ex. vanligt att bara vissa bamburör blommar och dör efter frösättningen, medan resten av plantan lever vidare. Det finns även bambu med fullständig blomning (hela plantan, d.v.s. alla rör, blommar) där individens ovanjordiska delar vissnar ned och till synes dör, men efter något år återhämtar sig växten. Detta var t.ex. fallet med Yushania anceps som för något år sedan blommade runt om i världen varefter plantorna såg ut att ha dött. I Pitt White i England grävde man aldrig upp rhizomet av de till synes döda plantorna och efter något år återhämtade de sig och sköt de nya bamburör, vilket också skedde på andra platser där rhizomet lämnats kvar i marken. En förklaring till detta kan vara att arten har ett pachymorft rotsystem som kan lagra mycket näring, vilket gör att växten orkar återhämta sig. Ett exempel på fullständig blomning där plantorna inte klarade sig är bergbambu som i odling blommade under ett antal år. Blomningen har gett upphov till en ny generation bergbambu där man också har kunnat välja ut ett antal nya varieteter.

Av detta framgår att bambublomning naturligtvis inte ska ses som något avskräckande när man väljer växter till trädgården: Med tanke på alla tillgängliga arter och varieteter är detta ovanlig företeelse och skulle det hända så ska det ses som något positivt, en möjlighet att hitta nya varieteter som kanske rent av kan klara av vårt klimat ännu bättre.

Bambusida: 1 - 2 - 3 - 4

© BlueSage

Om knappraden till vänster saknas - klicka här

 

 

Sasella masamuneana 'Albostriata'

 

Phyllostachys aureosulcata 'Aureocaulis'

 

Phyllostachys aureosulcata 'Aureocaulis'