Klockhyacinter, Hyacinthoides (Hyacinthaceae)

 

Klockhyacinterna är ett litet släkte med 3 – 4 arter lökväxter som är mycket närbesläktade med blåstjärnorna och som tidigare har förts till samma släkte. De växer i lundskogar och på fuktiga ängar i västra Europa och i Nordafrika. Klockhyacinterna har klocklika, rörformade eller stjärnlika blommor som sitter i toppställda klasar på bladlösa blomstjälkar. Klockhyacinternas lökar är ofta ganska stora och ska planteras 8 – 10 djupt under september månad.

 

Klockliljor, Fritillaria (Liliacea)

 

Klockliljorna är ett stort släkte med omkring 100 arter som finns i mycket varierande habitat i tempererade områden på norra halvklotet. Artrikedomen är särskilt stor i Medelhavsområdet, sydvästra Asien och i västra Nordamerika. Klockliljornas lökar är uppbyggda av två eller flera fjäll och vid basen av löken sitter ofta små risgrynslika bulbiller. Bladen är vanligen lansettlika eller linjära och de flesta arter har ett basalblad och stjälkblad som sitter motsatta, alternerande eller i kransar längs stjälken. Blommorna är vanligen hängande, har 6 kalkblad och är klocklika, rörformade eller skålformade. Odlingskraven för klockliljorna skiljer sig mycket mellan arterna och här finns både sådana som trivs och frodas i den vanliga rabatten och sådana som klarar sig bäst i krukor med mycket väldränerad, grusig jord i ett svalt, välventilerat växthus. Det är ofta bra att lägga ett lager fint grus eller grov sand i botten av planteringsgropen och även en bit upp kring lökarna för att öka dräneringen.

Blek klocklilja, Fritillaria pallidiflora, kommer från bergsområden i Sibirien och har gräddvita eller grönvita, hängande blomklockor och varje blomstängel brukar prydas av åtminstone 4 – 6 klockor. Stjälkarna är kraftiga, 40 – 50cm höga och försedda med lansettlika blad. Arten har en stor lök.

Den bleka klockliljan hör till de mer toleranta och robusta arterna och den klarar sig bra i rabatten så länge jorden bara är fuktighetshållande men väldränerad. Arten mår bra av att toppdressas med mullrik kompost på hösten. Lökarna planteras 10 cm djupt och med lika stort avstånd mellan varje lök på en solig eller halvskuggig plats i trädgården.

Fritillaria davisii  från södra Grekland tycks inte ha något allmänt accepterat svensk namn.  Arten har två brett lansettlika basalblad och bara några få blad längs stjälken. Blommorna är brett klockformade, grönbruna i färgen och varje stjälk har en till tre blommor. Fritillaria davisii hör till de arter som vill växa i ett torrt och väldränerat läge och trivs bäst i mycket väldränerad, näringsrik jord i full sol. Hos oss klarar den sig bäst i kruka som måste hållas torrt när växten vissnat ner.

Kungsängsliljan, Fritillaria meleagris, är en av de mest omtyckta och välkända klockliljorna hos oss. Den växer vild på flera platser i Europa och infördes till Sverige av Olof Rudbeck som planterade den i Linné-trädgården i Uppsala. Därifrån har växten spridit sig och finns nu förvildad på en del platser kring staden. De hängande blomklockorna är brunviolett med vitt schackmönster på utsidan men det finns även vitblommande former och dessa pryds istället av ett grönaktigt schackmönster.

Kungsängsliljan trivs bäst på fuktig men väldränerad ängsmark och när den odlas i trädgården måste jorden vara fuktig men väldränerad. Lökarna planteras i september på 5 – 10 cm djup och med 10 – 12 cm mellanrum.

 

Kobrakallor, Arisaema (Araceae)

 

Kobrakallorna är ett växtsläkte med ca 150 som finns representerade i  Himalaya, Kina, Japan och Nordamerika där de påträffas i fuktig skogsmark eller på stenig ruderatmark. Växternas underjordiska delar är antingen rotknölar eller rhizomer och de små oansenliga blommorna sitter samlade vid basen av en smal blomkolv som är omgiven av ett högblad. Högbladet är ofta elegant format, ibland även iögonfallande mönstrat och hos vissa arter försett med en utdragen spets. Efter blomningen bildas vackra röda bär.

Det är inte bara utseendet hos kobrakallorna som är annorlunda och fascinerande utan även deras livscykel. Kobrakallorna är tvåbyggare (dioika), d.v.s. han- och honblommor finns på olika individer. Detta är i och för sig inget ovanligt i växtvärlden men det som är speciellt med kobrakallorna är att en och samma individ byter kön flera gånger under livet. Fenomenet har främst studerats hos den rödbruna kobrakallan, Arisaema triphyllum, från Nordamerika men förekommer även hos andra arter. Mycket unga exemplar har små rotknölar och blommar inte alls. När plantan blivit något äldre och rotknölen börjat växa till producerar plantan hanblommor och först när rotknölen blivit riktigt stor bildar plantan honblommor. Storleken på rotknölen varierar beroende på näringstillgång under individens liv och under år då rotknölen är liten producerar den hanblommor och när rotknölen vuxit sig stor och lagrat mycket näring bildar den honblommor. Detta är ett sätt för växten att se till att få så stor mängd avkomma som möjligt under sitt liv. Det är honblommorna som bildar frön och kobrakallornas frön är stora och näringsrika och kostar växten mycket energi att producera. När näringstillgången varit god satsar individen därför all sin energi på att producera bara honblommor. När plantan är ung eller har sämre näringsstatus bildar den istället hanblommor eftersom pollenkornen inte är lika energikrävande att producera. Eftersom det finns kobrakallor av olika storlek och ålder i en population är risken liten för att det bara ska finnas exemplar av ett kön. En kobrakalla lever länge och kan hinna med att byta kön mer än 20 gånger under sitt liv.

På våra breddgrader har inte kobrakallor odlats i någon större omfattning under särskilt många år och de har till relativt nyligen mest funnits hos specialintresserade personer. Det är först under senare år som de börjat dyka upp mer allmänt och uppgifter om gruppens härdighet är därför fortfarande ganska begränsade. Himalaya-kobrakalla, Arisaema jaquemontii, stor kobrakalla, Arisaema draconinum, och rödbrun kobrakalla, Arisaema triphyllum, anses vara de härdigaste arterna.

Kobrakallans rotknölar eller rhizomer planteras på 15 - 25 cm djup i mullrik och fuktig men väldränerad neutral eller svagt sur jord på en halvskuggig plats i trädgården. Täck marken med multnade löv eller kompost på hösten. Kobrakallor kan också planteras i djupa lerkrukor. Använd god planteringsjord, vattna regelbundet och tillför flytande näring under växtsäsongen eller blanda ner långtidsverkande gödselmedel i jorden i samband med planteringen. Låt rotknölarna ligga kvar i jorden och förvara krukorna svalt och frostfritt under vintern. Kobrakallans rotknölar får inte torka ut helt under vintern.

 

Lökpresentation: 1 - 2 - 3 - 4 - 5 - 6 - 7 - 8 - 9 - 10

© BlueSage

Om knappraden till vänster saknas - klicka här

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Crocosmia 'Saracene'

 

 

 Crocosmia 'Emberglow'

 

 

Tulipa

 

 

 Crocosmia 'Carmine Brilliant'

 

 

Tulipa batalini 'Bright Gem'

 

 

 Dahlia 'Bishop of Llandarf'